Jan i Närke

 Ja, den här killen(inte riktigt säkert, kan vara en hona) med bur är nu placerad i köket där jag egentligen befinner mig mest på dan och nån burdörr får inte ens stå på glänt. Jag kallar den här parakiten för Kalle och upprepar det ofta. Inga hastiga rörelser så här i början och avstånd hålles utom när jag måste byta vatten. Kalle är mycket intresserad av att titta på när jag äter o donar med saker o ting. Det som är bra efter endast 3 dar är att han redan ätit, druckit o putsat sig. Min dröm är ju att få honom riktigt tam som den första jag hade. Det var en hona. Den andra Örnie(Houdini som vi kalla honom efter den förbluffande flykten). var svår att få tam och ganska vresig. All right, Örnie var ett bra sällskap. Vad jag syftar till med Kalle är att få honom trygg i köket där han ser mig mycket, tillitsfull så att jag kan få honom  med buren(hjul) in i  tv-rummet på kvällarna. kanske han blir så tam att han flyger emellan. Tålamod behövs! För min del behöver jag nog läsa det på datan eller på  en stor lapp i köket varje dag. Att ha tålamod är inte min största styrka.
                                 Fåglar har jag haft i många år och då undulater, några har kunnat prata. När jag växte upp i Örebro hade vi undulater,  min farbror Leif hade en jättestor bur med många undulater i när han levde. Föräldrarna hade undulater så länge dom levde i princip och som sagt jag själv i många år tills jag börja med parakiter. Känner mig dock "skamsen" över att förlorat de 2 första. Men nu har jag strukturerat upp saker o ting, det är jag egentligen bra på. Trygghet i köket är ledord nummer ett!